Månadsskifte.

Åtta blir nio och tänk vad glad jag blir om spärren bara lossas lite, lite och min vilja att göra det jag älskar mest av allt så sakta börjar komma tillbaka.
Tur eller otur att viljan som jag önskar återvända är samma vilja som har förmåga att frigöra? Jag bestämmer mig för att det är tur.

Friends.

Skratt och gråt under Way Out West i Göteborg.
Tur att det finns kärlek som läker sår.

Punkt.

Svårt att säga. Lätt att tänka.
Frågan är om det finns en fråga i allt det här.
Men vad spelar det för roll. Jag har ändå aldrig några svar. Jag har frågor. Men inte just nu, kanske imorgon.

Stöveltjuv!

Sätter mig på nattbussen och förbannar mina högklackade stövlar som verkar ha bestämt sig för att massakrera mina fötter. Går av vid min hållplats, sliter av mig stövlarna och tycker synd om mig själv. En grabb cyklar förbi, stannar och skjutsar mig på sin pakethållare ända fram till dörren. Sätter mig och tar en cigg. Ser att jag bara har en stövel.
Var är min andra stövel? Jag vill inte bara ha en stövel, jag vill ha två.
Jag har letat i två dagar utan resultat. JÄVLA FAN.
Den som har tagit min ena stövel ska ha stryk.