En paus. Jag tror att alla behöver en paus.
Det är vår och jag ligger i sängen med tusen ton snor i kranen. Halsen säger ajaj och det är ingen som tycker synd om mig, allra minst jag själv. Känns skönt, jag har aldrig varit något stort fan av sånt trams. Men okej, skulle det nu vara någon därute som faktiskt är lite fjollig på det sättet får du/ni gärna ge mig någon fin, kanske även dyr, present.
Det är mycket framtid just nu. Många tankar, mycket planering, ovisshet, men framförallt nyfikenhet, glädje och frihet. Jag funderar på om det är det här som lite klyschigt brukar kallas för "ett nytt kapitel"? Och i sådana fall, vilket kapitel är jag på nu?
Jag har en känsla av att det är just sådana här tankar som bör tänkas men inte värderas.
Tankarna flyger inte runt, runt, runt på samma sätt som de gjorde förut. Jag saknar det lite.
Kanske är det egentligen så att tankarna virvlar omkring här uppe, där nere, kors och tvärs, som vanligt, jag orkar bara inte sträcka mig efter dem på samma sätt längre. Eller visst, det är klart jag orkar, men ticktack, klockan är inte längre samma diffusa manick, inte idag i alla fall.
Det handlar om att lägga märke till.
Snart förvandlas dagg till rimfrost och tiden tickticktackar iväg allt fortare trots att visarna flyttas bakåt.
Så många tankar och fingrarna vägrar att röra på sig.
Varför tar det bara stopp? Jag vill ju fortsätta i all oändlighet.
Uppgift 1: Bli sams med mina ord.
Svårt att säga. Lätt att tänka.
Frågan är om det finns en fråga i allt det här.
Men vad spelar det för roll. Jag har ändå aldrig några svar. Jag har frågor. Men inte just nu, kanske imorgon.
Jag funderar och tänker, plockar fram känslor och lägger tillbaka dem. Vrider och vänder för att hitta orsak, syfte, början och slut. Men ingenting.
Kan detta ingenting bero på att jag är ganska nöjd? Att här och nu faktiskt är här och nu. Att teori har satts i praktik. Att jag finns, kan, vill och orkar. Mm, så kanske det är..
Jag letar musik och njuter av vackra toner, röster, slingor. Hårt och mjukt, svalkande och värmande.
Det är en djungel, men att då och då hitta ett litet guldkorn får mig att vilja fortsätta på den i många gånger värdelösa stigen. För musik är glädje.
Dagen har varit stilla, ibland alldeles för stilla, bara stegstegsteg och tickticktack.
Men jag vet också att jag behöver sådana dagar. Jag måste ha sådana dagar. Allting kan inte vara skratt och lek hela tiden, det låter naivt, kanske är det naivt, men ibland är det bara så himla lätt att tappa bort sig i all ledighet..
Jag kommer inte igång och jag vet inte varför. Det finns inte därdärdär jag vill att det ska vara.
Prestationsångesten förstör, som vanligt.
Igår tog jag en lördagskväll utan vänner, utan dans, utan musik, utan alkohol och utan skratt.
En välbehövlig paus för att plåstra om mig själv efter tre veckors intensivt flängande.
Jag har nog aldrig haft så roligt i hela mitt liv, men jag känner också att jag behöver landa och reflektera lite. Skratta lite åt bilder, ha lite vardag, samla lite kraft så att jag kan fortsätta njuta av sommaren och göra precis det jag vill.
Mamma, pappa, lillebror och hund kom hem igår, jag har saknat dem.
Tänk va lite distans kan göra.
Sommarlov på hjärnkontoret och en matt desperation över min oförmåga att skriftligen uttrycka någonting över huvud taget.
Jag har aldrig varit speciellt raffinerad i mitt komponerande av ord, snarare tvärt om.
Just nu handlar det inte om att förfina en text, försöka hitta små enstaka ord som nålar fast känslan precis därdärdär. Just nu handlar det om att jag saknar en bas, saknar en utgångspunkt som automatiskt får mig att spåna och faktiskt vilja formulera mig.
Jag vet inte vad det beror på, det enda jag vet är att jag saknar det.
Skratta är det bästa som finns.
Jag hoppas att jag skrattar mig till döds när jag är 100 år gammal.
Måndag betyder ny vecka, betyder sju oanvända dagar. Sju dagar som jag hoppas bjuder på sol, skratt och lek med nära och kära.
Jag suddar bort de krampaktiga förväntningarna på midsommarfirande och ställer mig helt neutral, inga plus, inga minus.
Lite måndagsglädje med andra ord.
Puss och kram.
Jag känner mig slö och tom på ord.
Jag känner mig glad och full av positiva känslor.
Det är inte riktigt min grej att tvinga fram intetsägande ord som bildar osammanhängande meningar i ett försök att tillfredsställa.. ja, vem?
Jag känner inte riktigt för att fylla mina rader med själlösa ord rörande vad jag har på mig, vad jag har ätit, vad jag har shoppat och sedan i ett desperat försök att liva upp det hela lägga till tusen smileys.
Men alla får självklart göra på sitt sätt.
Mitt sätt är varken bättre eller sämre än andras. Det är bara mitt sätt..
Men visst, jag gör ett försök.
Idag har jag på mig fleecebyxor och en röd hood som jag har spillt yoghurt på.
Idag har jag ätit en äggmacka med kaviar och ska snart göra en balja stuvade makaroner och dränka dem i ketchup.
Det senaste jag shoppade var tre paket cigg och två flaskor vin.
Klart.
Tung luft tynger mina ögonlock.
Jag vill att himlen ska öppna sig, att regnet ska vräka ner i tio minuter för att sedan plötsligt avta.
Sommarregn gör luften frisk, gör marken frisk, gör mig frisk.
Ibland är det svårt att klä känslor i ord.
Det finns stunder då jag tycker att jag lyckas något sånär, stunder då jag finns i orden lika mycket som orden finns i mig.
Kanske handlar det bara om att jag för tillfället står på hela foten, inget balanserande på tår eller hälar.
Kanske befinner jag mig i ett jämviktstillstånd.
Plusminusnoll.
Balans handlar om gråskala.
Ingenting annat.
Klump i magen och inga svar.
Koncentrationsförmågan på minus.
En isande känsla av att något är så felfelfelfel.
Lever du?
Jag vill ha en pengar, en massa pengar. Hur blir man rik?
Min kära vän Mattias, numera Sven, sålde för ett antal år sedan sina använda kalsonger till en grabb någonstans ute i landet. Vet dock inte hur mycket han betalade för underbraxisarna, men känner mig ändå en aning tveksam till om jag har vad som krävs för att kunna genomföra någonting liknande. Eller det är klart jag har vad som krävs för att använda underkläder, men ja, ni fattar..
En gång gick jag in stenhårt för att bli rik på pantburkar, det gick jättebra tills dess att jag pantade alla burkar och flaskor och råkade trycka på knappen "Skänk din pant till Rädda Barnen" istället för "Pantkvitto". Jag har nog aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv.
På nåt sätt ska det nog ordna sig, annars har jag ju alltid morsan och farsan.
Att skadeglädjen är den enda sanna glädjen är ju inget att sticka under stolen med. Varför väljer man då att denna årets enda skoningslösa dag snällt tramsa runt och aprilapril och vilket roligt skämt, och jag som trodde vi skulle till Coop, och nu är vi ju på ICA.
Lika kul som en näve i nyllet och en spark i skrevet.
Snälla ni, ta tillvara på dessa timmar. För en gångs skull behöver man inte desperat leta efter någon annan att skylla förödelsen på, allt är ju första aprils fel, och obligatoriumet därtill.
Jag har förlorat tid, tid som jag inte vill ha tillbaka.
Mitt mål är inte att vinna tid.
Jag vill skapa min egen livstid.
Tid är bara någonting diffust som får mig att andas lite långsammare, lite fortare.
Jag fick ett samtal i natten, rösten gjorde mig glad och fick mig att sova gott.
Det är den 8:de mars. Snödropparna har börjat spira i min rabatt. Klangen på fåglarnas kvitter insinuerar att det endast är ett fåtal trappsteg kvar tills lanskapet utanför mitt fönster skiftar i nyans och återkallar min grönskande naivitet, min längtan ututut.
Det kommer bli en fin vår, jag lovar.
Det sliter och drar inuti mig, jag vet inte riktigt varför, kanske vet jag precis varför.
Jag känner mig fel. Jag vill inte vara fel, jag vill vara rätt.
Ett skevt resonemang med tanke på..
Fuck it.
