Lottobrud.

Idag känner jag för att bada i pengar, inte i mina egna då, känns en aning oglamoröst att plaska runt i enkronor.
Hur svårt är det egentligen att bli rik? Inte pantburksrik alltså, utan rik på riktigt. Pengar måste spenderas för att återvinnas med plus, i de flesta fall.
Jag har testat pantburksmetoden, minus som satan.
Sälja saker på loppis, minus det med, människor är snåla som satan.
Borde man börja spela på lotto? Jag vinner aldrig någonting i pengaväg, så det borde vara dags nu. Känner mig en aning tveksam till att joina kärringarna på järntorget, även att spendera timmar framför tv:n med en duttpenna känns inte heller speciellt aktuellt.
När jag var liten kunde jag ibland finna ett intresse i att sitta i soffan och pricka för på en bricka, men det jag helst ville vinna då var travhästen som fanns i en av luckorna som Loket öppnade. Tiderna förändras, tro det eller ej. Nu för tiden är datorn min bästa vän, vi har skitkul tillsammans.
Men ja, jag har aldrig spelat lotto, och det börjar väl bli dags. Och förresten, Drömvinsten är min, tro inget annat.

Någonting vasst.

Åh, du sega dator, dig vill jag ju bara slå ihjäl.

Förkylningen plundrar fortfarande min kropp på energi tillsammans med novembermörkret som fortsätter knapra i sig av dagens "ljusa" timmar. Dock känns den massiva gråskalan inte på samma sätt som tidigare. Den finns där, men det är också det enda. Eller är det kanske så att min träning har gett resultat och att jag faktiskt orkar bära ryggsäcken utan att sätta mig ner en gång i minuten? Klart det är så, det vet jag ju om. Ibland måste man bara påminna sig själv om vissa saker.
I vilket fall som helst.
Jag sjunker in i huggtändernas och bloddrickandes värld. En mycket fin värld om jag får säga det själv, inte alls speciellt olik vår egna, titta bara på Efterlyst.

Hjärnsplitter.

Min hjärna är splittrad i tusen bitar. En massa jävla hjärnsplitter och jag snorar och tycker synd om mig själv.
Mitt nässpray är i Eskilstuna, känns relativt dumt med tanke på att en liten dusch i näsan förmodligen skulle skingra dimman.
Mitt paraply är också i Eskilstuna, känns även det ganska dumt då regnguden verkar ha löpt amok och går lös på dropparna som aldrig förr.
Jag vill lägga in bilder på datorn och pyssla, men det går ju inte, kameran är i Eskilstuna.
Jag vill glo på mitt mosiga tryne i spegeln, men det går ju inte, spegeln är i Eskilstuna.
Jag vill krama på en viss person, men det går ju inte, han är i Eskilstuna.

Allt och inget.

En grå dag med halsont.
Jag drar dåliga skämt med mina kollegor och käkar champinjonsås.
Längtan efter en varm kram växer sig allt större och halsen gör helt plötsligt ännu ondare.
Och så helt plötsligt kommer jag på att imorgon är en ny dag.

Puss börjar också på P.

Svordomar och Cromsjö,

ÖH.
Jag är så klen och tråkig att det fan är pinsamt. Svär gör jag också, mycket.
Har tusen saker att fixa, men jag vet inte riktigt vad. De där diffusa måstena ligger och skaver lite, tur att jag är expert på att ignorera sådant tjafs och istället slå mig till ro i mitt parallella universum där damm och räkningar inte existerar.
Även Mikael Cromsjö verkar befinna sig i någon slags fantasivärld, en värld där man får rolig röst och där det lider brist på allt som har med självkritik att göra.
I gott sällskap kan man väl inte riktigt säga att man är. Men det är ju alltid bra att ha någon att garva åt.

Krig.

Mitt lugn begränsar mina ord likt den bländande solen hämmar min syn.
De drabbas samman, mitt huvud värker, mina fingrar famlar febrilt efter den trygga otryggheten.
Och när jag väl är där.
När jag väl är där är min enda önskan ett vindstilla landskap där solen skiner starkare än någonsin.

Band.

Idag känner jag en väldig saknad efter vissa människor.
Trots att personerna i fråga befinner sig i andra städer, länder, på andra kontinenter så vet man att det inte spelar någon roll, man vet att det ska mycket till innan det man byggt upp ordentligt från grunden brister.
Men ändå.
Jag önskar att jag kunde ge dem en kram här och nu.

Mitt zoo.

Nu har pusselspelen tagit över mitt liv igen.
Jag känner mig som en ihålig stubbe. En ful trädstump med kassa rötter. En mossig spillra av mitt forna jag. Helt omedveten om min omgivning ägnar jag i dagsläget skrämmande mycket tid åt att ligga i sängen och slå rekord över mig själv.
Mitt frenetiska spelande resulterade dessutom i att hela huset slocknade igår. En dags spelande och världen visar redan sitt hat.
Skitsamma, jag ska ha mina tre djur i rad, kosta vad det kosta vill.

Plattfotade Hanna.

Jag har äntligen kommit fram till att jag är plattfot, eller rättare sagt, en kollega påpekade det för mig idag. Hurra, tur att det bara tog 21 år innan jag insåg det. Tänker för övrigt stryka ordet "äntligen" och ersätta det med ett fett tyvärr. Fötterna förstör min rygg, det är därför jag går som en kratta. Helt värdelöst. Att vara 20 år och ha en kropp likt en sjuttioåring känns sådär.
Nu ska jag först och främst acceptera att jag är vanskapt, och sedan lägga all min kraft på att bli 2000-talets Quasimodo.Att ägna 60 år åt att stå och plinga lite snyggt i någon kyrka kanske inte är helt fel, eller jo, men förmodligen är det mitt enda alternativ om jag vill överleva denna värld. Det bästa vore ju om dagens Quasimodo istället för att luffa runt i en kyrka kunde få stå på någon schysst krog och ringa i klockan när det är dags för sista beställningen. Otroligt bra förslag om jag får säga det själv, och väldigt i tiden.

Nu ska jag lägga mig och gråta till soundtracket till Landet För Länge Sedan.