En liten tanke.

Jag tänker mycket på människor som jag saknar, människor som jag längtar oerhört mycket efter.
Minnen blossar upp och lämnar ett litet leende i mungipan, jag öppnar mappar och klickar fram bild efter bild, jag minns och saknar. Minns och saknar det fina, glada, varma. Glömmer det onda, hårda, kalla. För just i detta nu, vill jag bara att ni ska veta att jag saknar er.

Hundkärlek.

Idag öppnar vi lucka tre och välkomnar kylan. Det gör i alla fall jag och min hund.
Den frostiga morgonen spenderades på en fotbollsplan med två rottweilers. Valpen på fyra månader hängde i Centers mungipor samtidigt som han försökte smyglukta i baken på den tvååriga tiken.
En ljus och fin morgon, och nu, nu är det helt plötsligt kolsvart igen. Tur att jag gillar det mörka och svarta.

December.

Det är den första december och jag har inte inhandlat en enda julklapp och hm, det börjar nog bli dags nu. Klockan säger tick tack i en hastighet som skrämmer mig en aning och julklappsångesten är på topp.
Jag är nog väldigt bra på det där "Jag borde", eller "Det där ska jag fixa". Eller varför inte "Det är gott om tid".
Jo, tjena. Det har jag sagt i tjugo års tid och gott om tid verkar vara en lyxvara som endast fåtal människor har tillgång till.
Jag borde sätta igång med pengaslösandet så fort som möjligt, eller kanske först och främst tankearbetet rörande klapparna. Men "borde" är ett sådant där ord som känns "Nja, jag fixar det imorgon". Jag-fixar-det-imorgon-principen är för övrigt någonting som har börjat rota sig fast i mig ordentligt på sistone och "borde" är ett ord som tillämpas minst ett tiotal gånger varje dag. Av mig alltså.
Jag försöker övertala vissa personer att det bästa vore om man gick efter Hanna-köper-men-DU-betalar-principen. Denna princip har tyvärr inte fått det genomslag jag hoppats på, men vissa saker kräver lite tid.
Tror dock att jag har en tendens att vara lite överambitiös när det kommer till julklappar, och om jag ska vara helt ärlig så orkar jag faktiskt inte framkalla 500 bilder och sätta in i fotoalbum (plus text, plus exakta millimetrar mellan varje foto och kant) igen.
Det är tanken som räknas som man brukar säga, även om tanken är lite mindre än vanligt.
Liten tanke, mycket kärlek.

Och självklart, julklappstips mottages tacksamt.

Lottobrud.

Idag känner jag för att bada i pengar, inte i mina egna då, känns en aning oglamoröst att plaska runt i enkronor.
Hur svårt är det egentligen att bli rik? Inte pantburksrik alltså, utan rik på riktigt. Pengar måste spenderas för att återvinnas med plus, i de flesta fall.
Jag har testat pantburksmetoden, minus som satan.
Sälja saker på loppis, minus det med, människor är snåla som satan.
Borde man börja spela på lotto? Jag vinner aldrig någonting i pengaväg, så det borde vara dags nu. Känner mig en aning tveksam till att joina kärringarna på järntorget, även att spendera timmar framför tv:n med en duttpenna känns inte heller speciellt aktuellt.
När jag var liten kunde jag ibland finna ett intresse i att sitta i soffan och pricka för på en bricka, men det jag helst ville vinna då var travhästen som fanns i en av luckorna som Loket öppnade. Tiderna förändras, tro det eller ej. Nu för tiden är datorn min bästa vän, vi har skitkul tillsammans.
Men ja, jag har aldrig spelat lotto, och det börjar väl bli dags. Och förresten, Drömvinsten är min, tro inget annat.

Någonting vasst.

Åh, du sega dator, dig vill jag ju bara slå ihjäl.

Förkylningen plundrar fortfarande min kropp på energi tillsammans med novembermörkret som fortsätter knapra i sig av dagens "ljusa" timmar. Dock känns den massiva gråskalan inte på samma sätt som tidigare. Den finns där, men det är också det enda. Eller är det kanske så att min träning har gett resultat och att jag faktiskt orkar bära ryggsäcken utan att sätta mig ner en gång i minuten? Klart det är så, det vet jag ju om. Ibland måste man bara påminna sig själv om vissa saker.
I vilket fall som helst.
Jag sjunker in i huggtändernas och bloddrickandes värld. En mycket fin värld om jag får säga det själv, inte alls speciellt olik vår egna, titta bara på Efterlyst.

Hjärnsplitter.

Min hjärna är splittrad i tusen bitar. En massa jävla hjärnsplitter och jag snorar och tycker synd om mig själv.
Mitt nässpray är i Eskilstuna, känns relativt dumt med tanke på att en liten dusch i näsan förmodligen skulle skingra dimman.
Mitt paraply är också i Eskilstuna, känns även det ganska dumt då regnguden verkar ha löpt amok och går lös på dropparna som aldrig förr.
Jag vill lägga in bilder på datorn och pyssla, men det går ju inte, kameran är i Eskilstuna.
Jag vill glo på mitt mosiga tryne i spegeln, men det går ju inte, spegeln är i Eskilstuna.
Jag vill krama på en viss person, men det går ju inte, han är i Eskilstuna.

Allt och inget.

En grå dag med halsont.
Jag drar dåliga skämt med mina kollegor och käkar champinjonsås.
Längtan efter en varm kram växer sig allt större och halsen gör helt plötsligt ännu ondare.
Och så helt plötsligt kommer jag på att imorgon är en ny dag.

Puss börjar också på P.

Svordomar och Cromsjö,

ÖH.
Jag är så klen och tråkig att det fan är pinsamt. Svär gör jag också, mycket.
Har tusen saker att fixa, men jag vet inte riktigt vad. De där diffusa måstena ligger och skaver lite, tur att jag är expert på att ignorera sådant tjafs och istället slå mig till ro i mitt parallella universum där damm och räkningar inte existerar.
Även Mikael Cromsjö verkar befinna sig i någon slags fantasivärld, en värld där man får rolig röst och där det lider brist på allt som har med självkritik att göra.
I gott sällskap kan man väl inte riktigt säga att man är. Men det är ju alltid bra att ha någon att garva åt.

Krig.

Mitt lugn begränsar mina ord likt den bländande solen hämmar min syn.
De drabbas samman, mitt huvud värker, mina fingrar famlar febrilt efter den trygga otryggheten.
Och när jag väl är där.
När jag väl är där är min enda önskan ett vindstilla landskap där solen skiner starkare än någonsin.