Min idol, Toby.

Toby Young och hans bok "How to Lose Friends and Alienate People" tinar upp min höstfrusna kropp dessa sista septemberdagar. Jag skrattar mig varm och önskar mig samma självironi i julklapp.

En redig kvinna.

Helgen spenderades i en gul villa några mil utanför Eskilstuna, mitt ute i ingenstans, jajamensan.
Kräftfiske i kvällssol, strutsar och får runt knuten, pussar på en glasveranda och en massa skratt gör mig lugn, och framför allt, oerhört glad.
Vi kokade rådjursskalle, käkade surströmming och sköt med älgstudsare.
Nu känner jag mig redo att bosätta mig under en tall ute i skogen.

Puss.

Min kropp är en sten och jag börjar inse att det här med att stå upp på två ben inte riktigt är min grej.

Ena ögat sover.

Snart förvandlas dagg till rimfrost och tiden tickticktackar iväg allt fortare trots att visarna flyttas bakåt.
Så många tankar och fingrarna vägrar att röra på sig.
Varför tar det bara stopp? Jag vill ju fortsätta i all oändlighet.
Uppgift 1: Bli sams med mina ord.

Skaffa dig ett liv.

Tusen pappersnäsdukar och skavsåret under näsan växer sig allt större.
Jag plöjer böcker och dricker saft.
Jag stalkar människor på communitys och önskar dem ett bättre liv.
Jag rannsakar mig själv och inser att jag kanske lever samma liv.
Jag rycker på axlarna och känner mig ganska nöjd med tillvaron, trots sjukdom och sängliggande, trots dramatik och tårar.

Höst.

Jag behövde tid för att låta det gro, tid för att låta det växa och krypa fram naturligt
Kanske är det höstens friska vindar och uppskattande solsken som väcker liv. Kanske är det septembers lugn och fridfullhet som bäddar in och ger trygghet. Vem vet. Det spelar egentligen ingen roll, det gror och det gör mig glad.

Jag ligger under täcket med tusen koppar kaffe skvalpandes i magen, näsan rinner, öronen tjuter och halsen rosslar som aldrig förr.
Jag ligger under täcket och iakttar byggarbetare på radhusets tak en bit bort. De går runt i t-shirt, kallt tänker jag, varmt tänker de.

Det är höst och jag är glad.