En ton, en röst, en slinga.

Jag funderar och tänker, plockar fram känslor och lägger tillbaka dem. Vrider och vänder för att hitta orsak, syfte, början och slut. Men ingenting.
Kan detta ingenting bero på att jag är ganska nöjd? Att här och nu faktiskt är här och nu. Att teori har satts i praktik. Att jag finns, kan, vill och orkar. Mm, så kanske det är..

Jag letar musik och njuter av vackra toner, röster, slingor. Hårt och mjukt, svalkande och värmande.
Det är en djungel, men att då och då hitta ett litet guldkorn får mig att vilja fortsätta på den i många gånger värdelösa stigen. För musik är glädje.

Kantarellräka.

Jag varvar kantareller med räkor och gosar in mig i min schäfervovves solvarma päls.
Ibland är livet väldigt fint, och jag vill bara ha mermermer.

Jag drunknar.

Tack solen, jag kommer drunkna i mitt eget svett. Och nej, jag klagar inte, jag bara konstaterar.

Idag betalade jag räkningar. Nej det gjorde jag inte, men jag försökte i alla fall. Jag ska göra ett nytt försök imorgon.
Jag har all tid i världen att gör absolut ingenting, vilket betyder att jag absolut inte kan lägga tid på att betala räkningar, städa, diska etc.
Nästa vecka har jag jättemycket att göra, då kan jag betala räkningar och städa. Inte nu.

Tänk vad fel.

Ibland gör man fel.
Ibland vill man bara så himla väl, men ändå blir varje steg ett snedsteg.
Mjuka ord ändrar helt plötsligt form, får hårda och vassa kanter, spottas ut och slår i ansiktet.
Man ser inga rätt, bara felfelfel. Ett misstag blir två, blir tre, blir fyra.
Det blev så fel. Det skulle ju inte bli fel.

Och det enda man kan göra är att be om ursäkt.

Sailing in a dreamboat.

Dagen har varit stilla, ibland alldeles för stilla, bara stegstegsteg och tickticktack.
Men jag vet också att jag behöver sådana dagar. Jag måste ha sådana dagar. Allting kan inte vara skratt och lek hela tiden, det låter naivt, kanske är det naivt, men ibland är det bara så himla lätt att tappa bort sig i all ledighet..

Slå sönder.

Min kropp klimakteriesympatiserar med morsan och jag måste säga att det känns sådär. Mm, sömnproblem och svett, mm gånger två.

För tillfället gör ledigheten mig rastlös. Jag är uttråkad och helst av allt vill jag bara sätta mig på ett tåg till Sthlm eller Göteborg. Kanske denna vecka, kanske nästa vecka, vi får se.

Nu ska jag slå sönder någonting billigt.

Cykelhat.

Jag hatar min cykel och min cykel hatar mig.

Om någon har ett tips på hur man tämjer sitt tvåhjuliga trampmonster så lyssnar jag mer än gärna.

Röyksopp i Slottsskogen.

Det blir dansdansdans, skratt och livemusik i Slottsskogen även denna sommar, ingen tvekan om det.

Röyksopp är bokade, jag applåderar och tackar så hemskt mycket.

Det luktar blöt hund.

Vissa dagar spelar knottrig hud och iskalla tår ingen roll.

Vissa dagar inser jag hur mycket jag faktiskt värdesätter de där små, små sakerna i vardagen, de där små, små sakerna som man så ofta bara låter passera förbi utan att riktigt känna efter. Jag är där jag vill vara, där jag aldrig trodde att jag skulle vara. Jag känner mig tillfreds med mig själv, ja jävlar, tillfreds.

Samla kraft.

Jag kommer inte igång och jag vet inte varför. Det finns inte därdärdär jag vill att det ska vara.
Prestationsångesten förstör, som vanligt.
Igår tog jag en lördagskväll utan vänner, utan dans, utan musik, utan alkohol och utan skratt.
En välbehövlig paus för att plåstra om mig själv efter tre veckors intensivt flängande.
Jag har nog aldrig haft så roligt i hela mitt liv, men jag känner också att jag behöver landa och reflektera lite. Skratta lite åt bilder, ha lite vardag, samla lite kraft så att jag kan fortsätta njuta av sommaren och göra precis det jag vill.

Mamma, pappa, lillebror och hund kom hem igår, jag har saknat dem.
Tänk va lite distans kan göra.

Krig.

Äntligen har startskottet avfyrats och kriget i skogen inletts.

Att plocka svamp är ingen barnlek, att plocka svamp är en kamp, en kamp mellan mig och tusen åderbråckstanter.

Jag har min schäfer, jag har min svampkniv, fina månader väntar.

Puss&Kram.

Back in business.

Jag ger Arvikafestivalen tusen tummar upp och applåderar århundradets bästa festivalgäng:

Faster Linda, Magnus, Anders, Valle, Betty, Lisa, Maja, Gyllen, Matte, Tomas, Mange, Maria, Gittan, Ann, Ulle och Tore.

Jag bugar, bockar och tackar, jag har nog aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv.