Feber.

Efter en veckas badande i febersvett verkar nu äntligen kroppen gå tillbaka till sin normala temperatur. Jag orkar inte vara en så pass äcklig människa längre, det räcker med lagom äcklig.
Tur att friskhetstecknen blir allt fler, för jag känner verkligen för att inhandla tio par skor innan nästa veckas slut. Synd dock att jag känner för någonting sådant när jag vet att det aldrig kommer att hända. För tyvärr verkar varken Kalle XI eller Linné vilja befinna sig i min närhet, som vanligt, det är bara Selma man kan lita på ibland.
Vad hände egentligen med den där miljonen jag önskade mig när jag kastade en slant i önskebrunnen i China Town när jag var 12 bast? Tio år och nu skulle det sitta fint att få dem.

Möter verkligheten på måndag igen, det känns skönt.
Tills dess vilar jag, och lyssnar.

Wrecked Metal (Sean Kim Remix) by seankim

Tänka en tanke.

Det är vår och jag ligger i sängen med tusen ton snor i kranen. Halsen säger ajaj och det är ingen som tycker synd om mig, allra minst jag själv. Känns skönt, jag har aldrig varit något stort fan av sånt trams. Men okej, skulle det nu vara någon därute som faktiskt är lite fjollig på det sättet får du/ni gärna ge mig någon fin, kanske även dyr, present.

Det är mycket framtid just nu. Många tankar, mycket planering, ovisshet, men framförallt nyfikenhet, glädje och frihet. Jag funderar på om det är det här som lite klyschigt brukar kallas för "ett nytt kapitel"? Och i sådana fall, vilket kapitel är jag på nu?
Jag har en känsla av att det är just sådana här tankar som bör tänkas men inte värderas.

H.

Party like a rockstar.

Runt ettiden (på dagen alltså) satt jag på en busshållplats mitt i centrala Örebro. En kille går förbi och slänger ur sig: "Bakfull, madame? PARTY LIKE A ROCKSTAR."
Fråga: Såg jag så jävlig ut?
Svar: Jag såg garanterat så jävlig ut. Förtjänade förmodligen någonting ännu vassare.

Efter ett tag kom han tillbaks med en ost/skink-baguette i ena näven och en latte á la McDonalds i den andra. Jag fick smaka på latten, det var snällt.
Själv visste han inte om han var bakfull eller fortfarande full eftersom han inte hade tagit av sig solglasögonen än.
I mitt stilla sinne hoppades jag på att han bara hade slängt ur sig första, bästa kommentar i brist på någon slags mänsklig kontakt. Kanske såg jag faktiskt inte ut som Leila K 2.0 nyss uppdragen ur containern?
Men som så mycket annat: IN MY DREAMS.
Han gick tillbaks till sina vänner med orden "Party like a rockstar" och jag tittade ner på mina trasiga strumpbyxor, blundade och hoppade på första, bästa buss hem till duschen.

Pax för Chuck.

Första april på en torsdag, helt värdelöst, om du frågar mig vill säga. Kanske beror denna bittra inställning på att jag är ledig, sitter i min blommiga fåtölj (som för övrigt är antingen skitsnygg eller skitful beroende på vem man frågar) och glor på "Gossip Girl". Mm, tristessbad. Jag önskar att jag vore bakfull, men tydligen vill inte kroppen vara det två dagar i rad. Varför kan man inte ta ut en bakisdag i förskott? En fråga som kräver ett svar.
I vilket fall som helst har jag omedvetet rest åtta år tillbaks i tiden och blivit tonåring igen, tack vare tv-serien nämnd ovan. Så nu är jag är tretton bast och förälskad i två grabbar som bor i New York, är stenrika, jävligt snygga, och just ja, icke existerande. Känns.. sådär.
Tydligen har min bästa Peter också en liknande crush på en av killarna, Chuck Bass, tur för mig att jag paxade honom först, synd för dig Peter.
Just ja, jag har börjat paxa saker också, testa, det funkar.
Vad ska jag säga? Jag njuter bara av min ungdom.