Pax för Chuck.

Första april på en torsdag, helt värdelöst, om du frågar mig vill säga. Kanske beror denna bittra inställning på att jag är ledig, sitter i min blommiga fåtölj (som för övrigt är antingen skitsnygg eller skitful beroende på vem man frågar) och glor på "Gossip Girl". Mm, tristessbad. Jag önskar att jag vore bakfull, men tydligen vill inte kroppen vara det två dagar i rad. Varför kan man inte ta ut en bakisdag i förskott? En fråga som kräver ett svar.
I vilket fall som helst har jag omedvetet rest åtta år tillbaks i tiden och blivit tonåring igen, tack vare tv-serien nämnd ovan. Så nu är jag är tretton bast och förälskad i två grabbar som bor i New York, är stenrika, jävligt snygga, och just ja, icke existerande. Känns.. sådär.
Tydligen har min bästa Peter också en liknande crush på en av killarna, Chuck Bass, tur för mig att jag paxade honom först, synd för dig Peter.
Just ja, jag har börjat paxa saker också, testa, det funkar.
Vad ska jag säga? Jag njuter bara av min ungdom.