Lördag.

En väldigt fin lördag som bjöd på mycket sol, värme, musik, vänner och skratt.
När jag trampade hemåt vid 05.00 gjorde det ingenting att jag glömt jackan hemma på köksbordet. Det är sista helgen i maj, sommarens första dagar, det finns ingen plats för jackor.

Bollskalle.

Dagisbarn på gräsmattan.

Ett gosedjur i käften och en volleyboll på skallen, det kan inte bli mycket bättre.

Enjoy the silence.

Ibland finns det ingenting att säga. Ibland gör man bättre i att bara vara tyst.
Det spelar ingen roll vilka ord man väljer, om man väljer att sympatisera, om man väljer att ifrågasätta. Alla sorters ord triggar.
Varför försöka kommunicera när personen i fråga vägrar att lyssna?
Ord är ibland överflödiga.
Det känns konstigt att säga, jag älskar ord, men jag tror att det är så.
I sådana situationer räcker det med att bara finnas tills, stå bredvid, vara en fast punkt.
En fast punkt som sitter inne med vetskapen om att vi alla har varit där och att ingenting varar för evigt..

Bara..

Jag kan inte riktigt greppa mina tankar, funderingar, känslor.
Det är vindstilla och jag känner mig bekväm.
Inget som pockar på, inget som gnager.
Inget kaos, inga kollisioner.
Bara väldigt lugnt och stillsamt.

Festivallängtan.

Jag festivalpeppar.

Jag kan inte låta bli.

Festivalyra, ljummet tetravin, livemusik i slänten, trasiga solstolar, kyliga nätter, varma dagar.

Oh, du kära Arvikafestival, jag har inte svikit dig hittills, jag sviker dig inte i år heller.

Betty.

Förra torsdagen packade jag min numera nästintill obrukbara väska och begav mig ner till Centralen för att återigen fara iväg och besöka min fina huvudstad.
Vanligtvis brukar de 115 minuterna på tåget flyta på smidigt, detta mycket tack vare min (och även vanligtvis S) obligatoriska matsäck och korsorden i Kupé och Metro.
Denna gång blev det ingen behaglig tågresa.
Tyvärr fick jag en omotiverad snilleblixt och beslutade mig för att beställa en bussbiljett istället för en tågbiljett. Jag tror att det eventuellt kan ha någonting att göra med biljettpriserna och den enorma prisskillnad dem emellan, vilket jag i ett senare skede noterade var hela 14 spänn.

Väl på stationen möttes jag av århundradets sämsta busschaufför. Denna Satans son liknade det oidentifierbara snusket i avloppet så pass mycket att jag redan vid första anblicken började ifrågasätta mitt val av färdmedel. Det var inte hans utseende, det var hans personlighet, hans dum-förklara-alla-tjejer-blick och osympatiska tuggtuggtuggande som gav mig känslan av att detta blir min sista resa, hej djävulen, hej helvetet.

Sen väntade en resa på 165 minuter i en fullsmockad buss.
Jag hamnade bredvid en kvinna som hette Betty och var 47 år. Hon hade sagt upp sig från sitt jobb för två veckor sedan och i samband med detta även sagt upp sin lägenhet i Sthlm.
Hon berättade att fennes favoritfärg för tillfället var grön och visade med glädje upp sin gröna tröja och sin gröna ögonskugga. Sen tog hon av sig sina skor och visade sina grönmålade tånaglar.
Efter 165 minuter visste jag allt om Betty och hennes liv.
Jag älskar Betty.
Jag önskar att fler vore som Betty.

Dagens meny.

Ibland är det bara så fruktansvärt svårt att bestämma sig för vad man vill ha på sin lilla tallrik.
Oh, du kära Sthlmspizzeria, varför alla dessa alternativ..?
Pasta med skinka och räkor eller spaghetti med räkor och skinka?

Jag väljer cigarätterna.

Tag dig samman kvinna.

Förkylningsdjävulen har skickat ut sina trupper i syfte att belägra min stackars hjärna. Hittills har de lyckats relativt bra måste jag ändå säga.
Jag väljer därför att försvinna under duntäcket tillsammans med en kopp kaffe och snytpapper på obestämd tid (obestämd tid fram till helgen alltså).

Skogsbärscider och rättegång.

Feber och kyla i sommarvärmen. Det var längesen min kropp strejkade och tvingade mig att ligga i sängen med rullgardinen nere.
Natten bjöd på tusen osammanhängade och smått bisarra drömmar.
Jag fick ett brev från Systembolaget där det stod att jag skulle ställas inför rätta av den orsaken att jag stulit två burkar 33 cl skogsbärscider 4.5. Detta fick tårarna att börja rinna eftersom jag sekunden innan blivit tvingad av mina grundskolelärare att åka längdskidor med min lillebror på ryggen på grund av att jag ätit ett tunnbröd i samma rum som dem.
En och annan snygg grabb dök också upp i drömmen men inte fan fick man en chans på dem.
Sen hittade jag en nyckel till en motorcykel i en tändare.

Jag ska leka drömtydare lite senare när jag orkar.

1 cl whiskey.

Hemma hos Rickard på Ringvägen.
Baguette med Philadelphia pesto/tomat och jordgubbsyoghurt i magen.
Måste säga att jag känner mig en aning sliten efter gårdagens vinspritwhiskeyintag i Gamla Stan.
800 spänn för 1 cl uråldrig whiskey smakar jag mer än gärna på, jag är ju inte den som spottar i glaset.
En oerhört fin kväll med fina människor. Thanks guys.

Down by the river.

En biljett till buss 888 i näven och den obligatoriska matsäcken i en kasse.
Hit och dit, fram och tillbaka.
Puss&Kram.

They are spies, aren't they?

Morteldöd.

Humöret åker pendeltåg som aldrig förr.
Kanske är det för att jag är en loser och inte har något körkort, vem vet.
Faktum är att jag inte vill ha något körkort, jag vill inte ha någon bil, det enda jag vill ha är en gigantisk mortel som jag kan krossa vissa personer i. Om det nu behövs ett mortelkörkort för att få tillåtelse att mala ner skiten tar jag det mer än gärna, kosta vad det kosta vill.

1000 = ingenting.

Jag är rastlös och har ingenting att göra.
Jag är rastlös och har tusen saker att göra.
Nu funderar jag mest på vad de där tusen sakerna jag har att göra är för någonting.
Hoppas på något roligt, annars tänker jag fortsätta att vara rastlös och inte ha någonting att göra.
Jag kan ju inte bota min rastlöshet genom att göra tråkiga saker.
Livet är kort och det finns en risk att livet förkortas ännu mer om man ger sig i kast med avfallet, det vill säga de tråkiga sakerna, i "saker-att-göra-högen".

OBS!
Hannas lilla lotteri bjuder på en miljon kronor om du finner någon som helst substans i denna text.

Regn och rim.

Jag gjorde mig en skinksmörgås och förbannade dagens väderprognos samtidigt som jag rotade fram en regnjacka i hopp om att hitta en redig laddning psykofarmaka.

Nu satan i gatan ska det blir ändring tänkte jag och klappade till brorsan med handflatan, inget tjafs inget meseri bara en önskan om att juicen inte vore alkoholfri.
Drog på mig pikéen och satte fast min namnbricka, gick in genom entréen och förvandlades till en glad liten Stadiumflicka.

Helg i Sthlm.

Repeat.

Två timmar på repeat.
Ett soundtrack till den värld som glider förbi mitt tågfönster.
Det är en vacker värld idag.

Hej, typ.

Jag är i Sthlm och lever livet.
Sol, grill och Pet Shop Boys.
Vänner, vin och skratt.
Mycket hjärta.

Kelley.

http://www.popaganda.se

Tusen kramar.

Imorgon åker jag till Sthlm för första gången sen i februari.

Efterlängtade möten, varma känslor och tusen kramar.

Sthlm är för mig så påtagligt kallt och ärligt, varmt och falskt, själviskt och kärleksfullt.

Precis som här, precis som i vilken stad som helst, bara i olika skalor. Viskningen här blir ett skriande där.

Jag både älskar och hatar det.

All sparks will burn out.

Det finns inget syfte.
Vi bara är.
Jag är inte här för din skull.
Du är inte här för min skull.
Vi bara är.

Nutella och en turkos basker.

För cirka två timmar sedan steg lillebror Hannes innanför dörren med en turkos basker på skallen, nya Converse och en gigantisk burk Nutella i väskan.
Han gav mig en jättestor kram och ett litet paket innehållandes en svart eiffeltornständare med skiftande låga, berättade hemlisar från Paris och vräkte i sig spaghetti och köttfärssås.
Han känns mer vuxen än någonsin, min finaste bror.

Torn av trosor.

Nu har jag skrivit upp min pin-kod till mobilen på sjuhundrafemtiotretusen lappar och strött dem över mitt golv.
Nej det har jag inte. Men man kan ju önska.
Ett stort tack till teliagubben i alla fall.
Däremot har jag idag etiketterat och prismärkt sjuhundrafemtiotretusen par trosor. Fula som stryk var de också, det var nästan så att man blev blind, inte gick det att bygga ordentliga trostorn av dem heller. Jag hatar trosor, jag vill aldrig mer se ett par trosor, ännu mindre ha dem på mig.

Söndagsnärvaro.

En behaglig tillvaro i ett repriserat ordpussel. Otvunget och stillsamt.
Den fina sortens passivitet där iakttagelserna saknar mittpunkt.
Inga trösklar, inget klister. Bara luft och vackra ljudslingor.

Helgen i bilder.

En fin helg med fina vänner.

Nu ska jag bli onykter.

Fönsterputsare, mobilhat och ömma blickar på vinflaskan i hörnet. Du och jag Drostdy, du och jag.
Det är lördag, då är det tillåtet att älska med sitt vin.

Nu ska jag bli blind.

Det här med pin-kod är nog inte riktigt min grej.
Pin-kod är förmodligen den sämsta skiten någonsin, tjafs och trams, ett hån mot mänskligheten, en kletig loska i ansiktet.
Vet du vad jag har för pin-kod? Nej, inte jag heller, inte den blekaste faktiskt.
Vad ska jag ha en mobiltelefon till om jag det enda jag kan se på displayen är "Slå din pin-kod"? Ha den som prydnad? Jaha, tack för kaffet, blindhet nästa, varför inte döden på direkten.
Kanske skulle man satsa på att bli blind, slippa se fanskapet ligga där och håna i tysthet. Ska överlägga lite med mig själv, återkommer senare.

You stole the sun from my heart mobiljävel.

Ett frosseri i svordomar och jag ber så hemskt mycket om ursäkt.
Detta är tyvärr en nödvändighet då jag anser att min förmåga att spela normal och fin i mun totalt har punkterats av Halebop.
Nu ska Rex The Dog och jag dammsuga skiten ur det här fruktansvärda rummet.

Potatisbaguette.

Regn och inställd fönsterputs.
Snack med min livräddare Liv.
Topping i form av aubergine och annan smaskmat.

Resan till Paris gick bra för lillebror Hannes, mer vet jag inte.
Pappa Claes drog iväg ett småspexigt sms på franska till honom tidigare idag för att kolla läget.
Hannes svarade:
"Du skrev potatisbaguette."

Ungen lever ju i alla fall, vad mer kan man begära.

Va?

Tunna genomskinliga fragment bildar en diffus minnesbild.
Ett minne trevandes i backspegeln.
Nej.
Fel.
I sidospegeln.
Denna iakttagelse rymmer inga räta linjer.

Pusshej.

Farväl älskade bror. Kom ihåg att bara ragga på brudar som är snygga och snälla.

Middagslur.

Att sova middag är nog relativt underskattat bland folk i min egen ålder.
Jag sover middag ibland.
Nog om det.

Imorgon åker min lillebror till Paris.
1. Jag är avundsjuk.
2. Jag är livrädd för att någonting ska hända honom.
3. Jag är irriterad för att han inte är gammal nog att köpa med nödvändigheter från tax-freen.
4. Jag är nervös för att fransyskorna ska ragga på honom.
5. Jag är en bra storasyster och önskar av hela mitt hjärta att hans vistelse i den franska huvudstaden blir helt fantastisk.

Till dig eller kanske till dig, dig, dig.

ord till dig med vackra skor
som med lätta steg
får världen att gro.

som med klara ögon
och vackra sår
stillar min tanke
och vässar mina klor.

Tusentals.

Tusen nya intryck + tusen olika sportartiklar + tusen vassa regndroppar = väldigt trött liten/stor (beror på dagsformen) tjej.
Men jag klagar inte det minsta. Mina arbetskollegor är av världsklass och jag kunde nog inte ha blivit bemött på ett bättre sätt.
Jag skjuter prislappar och galgar som aldrig förr.

Stadiumkalas.

Idag drog jag för första gången på mig den svarta pikéen, nålade fast namnskylten och laddade pistolen med prislappar.
Min första dag som Stadiumbrud.
Det känns hur bra som helst, jag trivs redan.

Hej då lägenhet.

Förra veckan hjälpte jag Sandra att säga hej då till sin lägenhet i Örebro.
Det var tungt.

Bye.

Kramar snart om min finaste S, sätter mig i bilen tillsammans med hennes föräldrar och lämnar ett molnigt Göteborg.
Efter ett antal intensiva dagar känner jag mig en aning sliten i kroppen. Skavsårsfötter, håliga strumpbyxor och brännsår i pannan.
Men det gör ingenting, de fina känslorna inombords slår den matta ytan med hästlängder.

Livet i Göteborg.

Skratt och lek.

Igår promenerade jag och Sandra runt bland högljudda demonstranter och leende människor i ett soligt Göteborg. Vi vandrade Avenyn upp och ställde oss i grillkön till Jonsborg, satte oss sedan i en solig slänt vid vattnet och mumsade korv, mos, falafel och hummus.
Dag blev kväll och vi begav oss till Slottsskogen där fina vänner och gott rosé väntade i gröngräset.
Timmarna försvann och mitt omdöme gjorde dem sällskap på den suddiga stigen ut i natten.
Skratt och lek.
En fin kväll.