Betty.

Förra torsdagen packade jag min numera nästintill obrukbara väska och begav mig ner till Centralen för att återigen fara iväg och besöka min fina huvudstad.
Vanligtvis brukar de 115 minuterna på tåget flyta på smidigt, detta mycket tack vare min (och även vanligtvis S) obligatoriska matsäck och korsorden i Kupé och Metro.
Denna gång blev det ingen behaglig tågresa.
Tyvärr fick jag en omotiverad snilleblixt och beslutade mig för att beställa en bussbiljett istället för en tågbiljett. Jag tror att det eventuellt kan ha någonting att göra med biljettpriserna och den enorma prisskillnad dem emellan, vilket jag i ett senare skede noterade var hela 14 spänn.

Väl på stationen möttes jag av århundradets sämsta busschaufför. Denna Satans son liknade det oidentifierbara snusket i avloppet så pass mycket att jag redan vid första anblicken började ifrågasätta mitt val av färdmedel. Det var inte hans utseende, det var hans personlighet, hans dum-förklara-alla-tjejer-blick och osympatiska tuggtuggtuggande som gav mig känslan av att detta blir min sista resa, hej djävulen, hej helvetet.

Sen väntade en resa på 165 minuter i en fullsmockad buss.
Jag hamnade bredvid en kvinna som hette Betty och var 47 år. Hon hade sagt upp sig från sitt jobb för två veckor sedan och i samband med detta även sagt upp sin lägenhet i Sthlm.
Hon berättade att fennes favoritfärg för tillfället var grön och visade med glädje upp sin gröna tröja och sin gröna ögonskugga. Sen tog hon av sig sina skor och visade sina grönmålade tånaglar.
Efter 165 minuter visste jag allt om Betty och hennes liv.
Jag älskar Betty.
Jag önskar att fler vore som Betty.