En liten tanke.

Jag tänker mycket på människor som jag saknar, människor som jag längtar oerhört mycket efter.
Minnen blossar upp och lämnar ett litet leende i mungipan, jag öppnar mappar och klickar fram bild efter bild, jag minns och saknar. Minns och saknar det fina, glada, varma. Glömmer det onda, hårda, kalla. För just i detta nu, vill jag bara att ni ska veta att jag saknar er.

Hundkärlek.

Idag öppnar vi lucka tre och välkomnar kylan. Det gör i alla fall jag och min hund.
Den frostiga morgonen spenderades på en fotbollsplan med två rottweilers. Valpen på fyra månader hängde i Centers mungipor samtidigt som han försökte smyglukta i baken på den tvååriga tiken.
En ljus och fin morgon, och nu, nu är det helt plötsligt kolsvart igen. Tur att jag gillar det mörka och svarta.

December.

Det är den första december och jag har inte inhandlat en enda julklapp och hm, det börjar nog bli dags nu. Klockan säger tick tack i en hastighet som skrämmer mig en aning och julklappsångesten är på topp.
Jag är nog väldigt bra på det där "Jag borde", eller "Det där ska jag fixa". Eller varför inte "Det är gott om tid".
Jo, tjena. Det har jag sagt i tjugo års tid och gott om tid verkar vara en lyxvara som endast fåtal människor har tillgång till.
Jag borde sätta igång med pengaslösandet så fort som möjligt, eller kanske först och främst tankearbetet rörande klapparna. Men "borde" är ett sådant där ord som känns "Nja, jag fixar det imorgon". Jag-fixar-det-imorgon-principen är för övrigt någonting som har börjat rota sig fast i mig ordentligt på sistone och "borde" är ett ord som tillämpas minst ett tiotal gånger varje dag. Av mig alltså.
Jag försöker övertala vissa personer att det bästa vore om man gick efter Hanna-köper-men-DU-betalar-principen. Denna princip har tyvärr inte fått det genomslag jag hoppats på, men vissa saker kräver lite tid.
Tror dock att jag har en tendens att vara lite överambitiös när det kommer till julklappar, och om jag ska vara helt ärlig så orkar jag faktiskt inte framkalla 500 bilder och sätta in i fotoalbum (plus text, plus exakta millimetrar mellan varje foto och kant) igen.
Det är tanken som räknas som man brukar säga, även om tanken är lite mindre än vanligt.
Liten tanke, mycket kärlek.

Och självklart, julklappstips mottages tacksamt.

Lottobrud.

Idag känner jag för att bada i pengar, inte i mina egna då, känns en aning oglamoröst att plaska runt i enkronor.
Hur svårt är det egentligen att bli rik? Inte pantburksrik alltså, utan rik på riktigt. Pengar måste spenderas för att återvinnas med plus, i de flesta fall.
Jag har testat pantburksmetoden, minus som satan.
Sälja saker på loppis, minus det med, människor är snåla som satan.
Borde man börja spela på lotto? Jag vinner aldrig någonting i pengaväg, så det borde vara dags nu. Känner mig en aning tveksam till att joina kärringarna på järntorget, även att spendera timmar framför tv:n med en duttpenna känns inte heller speciellt aktuellt.
När jag var liten kunde jag ibland finna ett intresse i att sitta i soffan och pricka för på en bricka, men det jag helst ville vinna då var travhästen som fanns i en av luckorna som Loket öppnade. Tiderna förändras, tro det eller ej. Nu för tiden är datorn min bästa vän, vi har skitkul tillsammans.
Men ja, jag har aldrig spelat lotto, och det börjar väl bli dags. Och förresten, Drömvinsten är min, tro inget annat.

Någonting vasst.

Åh, du sega dator, dig vill jag ju bara slå ihjäl.

Förkylningen plundrar fortfarande min kropp på energi tillsammans med novembermörkret som fortsätter knapra i sig av dagens "ljusa" timmar. Dock känns den massiva gråskalan inte på samma sätt som tidigare. Den finns där, men det är också det enda. Eller är det kanske så att min träning har gett resultat och att jag faktiskt orkar bära ryggsäcken utan att sätta mig ner en gång i minuten? Klart det är så, det vet jag ju om. Ibland måste man bara påminna sig själv om vissa saker.
I vilket fall som helst.
Jag sjunker in i huggtändernas och bloddrickandes värld. En mycket fin värld om jag får säga det själv, inte alls speciellt olik vår egna, titta bara på Efterlyst.

Hjärnsplitter.

Min hjärna är splittrad i tusen bitar. En massa jävla hjärnsplitter och jag snorar och tycker synd om mig själv.
Mitt nässpray är i Eskilstuna, känns relativt dumt med tanke på att en liten dusch i näsan förmodligen skulle skingra dimman.
Mitt paraply är också i Eskilstuna, känns även det ganska dumt då regnguden verkar ha löpt amok och går lös på dropparna som aldrig förr.
Jag vill lägga in bilder på datorn och pyssla, men det går ju inte, kameran är i Eskilstuna.
Jag vill glo på mitt mosiga tryne i spegeln, men det går ju inte, spegeln är i Eskilstuna.
Jag vill krama på en viss person, men det går ju inte, han är i Eskilstuna.

Allt och inget.

En grå dag med halsont.
Jag drar dåliga skämt med mina kollegor och käkar champinjonsås.
Längtan efter en varm kram växer sig allt större och halsen gör helt plötsligt ännu ondare.
Och så helt plötsligt kommer jag på att imorgon är en ny dag.

Puss börjar också på P.

Svordomar och Cromsjö,

ÖH.
Jag är så klen och tråkig att det fan är pinsamt. Svär gör jag också, mycket.
Har tusen saker att fixa, men jag vet inte riktigt vad. De där diffusa måstena ligger och skaver lite, tur att jag är expert på att ignorera sådant tjafs och istället slå mig till ro i mitt parallella universum där damm och räkningar inte existerar.
Även Mikael Cromsjö verkar befinna sig i någon slags fantasivärld, en värld där man får rolig röst och där det lider brist på allt som har med självkritik att göra.
I gott sällskap kan man väl inte riktigt säga att man är. Men det är ju alltid bra att ha någon att garva åt.

Krig.

Mitt lugn begränsar mina ord likt den bländande solen hämmar min syn.
De drabbas samman, mitt huvud värker, mina fingrar famlar febrilt efter den trygga otryggheten.
Och när jag väl är där.
När jag väl är där är min enda önskan ett vindstilla landskap där solen skiner starkare än någonsin.

Band.

Idag känner jag en väldig saknad efter vissa människor.
Trots att personerna i fråga befinner sig i andra städer, länder, på andra kontinenter så vet man att det inte spelar någon roll, man vet att det ska mycket till innan det man byggt upp ordentligt från grunden brister.
Men ändå.
Jag önskar att jag kunde ge dem en kram här och nu.

Mitt zoo.

Nu har pusselspelen tagit över mitt liv igen.
Jag känner mig som en ihålig stubbe. En ful trädstump med kassa rötter. En mossig spillra av mitt forna jag. Helt omedveten om min omgivning ägnar jag i dagsläget skrämmande mycket tid åt att ligga i sängen och slå rekord över mig själv.
Mitt frenetiska spelande resulterade dessutom i att hela huset slocknade igår. En dags spelande och världen visar redan sitt hat.
Skitsamma, jag ska ha mina tre djur i rad, kosta vad det kosta vill.

Plattfotade Hanna.

Jag har äntligen kommit fram till att jag är plattfot, eller rättare sagt, en kollega påpekade det för mig idag. Hurra, tur att det bara tog 21 år innan jag insåg det. Tänker för övrigt stryka ordet "äntligen" och ersätta det med ett fett tyvärr. Fötterna förstör min rygg, det är därför jag går som en kratta. Helt värdelöst. Att vara 20 år och ha en kropp likt en sjuttioåring känns sådär.
Nu ska jag först och främst acceptera att jag är vanskapt, och sedan lägga all min kraft på att bli 2000-talets Quasimodo.Att ägna 60 år åt att stå och plinga lite snyggt i någon kyrka kanske inte är helt fel, eller jo, men förmodligen är det mitt enda alternativ om jag vill överleva denna värld. Det bästa vore ju om dagens Quasimodo istället för att luffa runt i en kyrka kunde få stå på någon schysst krog och ringa i klockan när det är dags för sista beställningen. Otroligt bra förslag om jag får säga det själv, och väldigt i tiden.

Nu ska jag lägga mig och gråta till soundtracket till Landet För Länge Sedan.

Jag saknar min tjej.

Pissvante.

Idag råkade jag fälla krokben för en liten grabb som sprang runt i butiken med sina polare och skrek. Jag låtsades som ingenting. Efter att ha stått högst upp på en stege och spjutat upp tusen förpackningar med underställ kände jag helt enkelt inte för att bry mig.
Efter jobbet tänkte jag ta en skön promenad i skogen tillsammans med hunden. Det gick sådär. Mycket på grund av att jag råkade kissa på mina vantar. Vem fan pissar ner sina vantar? Ingen, förutom jag då. Dricker man mycket kaffe måste man gå på toaletten relativt ofta, och när man är ute i skogen får man använda naturen som toalett. Lite ruffigare, men helt ok.
All denna skog och så kissar jag på mina egna vantar. Helt värdelöst, och kallt om fingrarna (inte för att jag tog på mig vantarna igen, utan för att jag fick gå utan). Lite ordning och reda, tack.

Jag vann, du förlorade.

Jag tittar på ett fotografi av en människa som jag avskyr och inser att denna människa alltid kommer att prägla min vardag.
Jag glömmer allt för ofta att klappa mig själv på axeln och känna mig stolt över att jag faktiskt..
Att det var då, inte nu. Dåtid. Nutid. Dåtid. Nutid.
Att jag bara var en skugga av mig själv.

Flax.

Tankarna flyger inte runt, runt, runt på samma sätt som de gjorde förut. Jag saknar det lite.
Kanske är det egentligen så att tankarna virvlar omkring här uppe, där nere, kors och tvärs, som vanligt, jag orkar bara inte sträcka mig efter dem på samma sätt längre. Eller visst, det är klart jag orkar, men ticktack, klockan är inte längre samma diffusa manick, inte idag i alla fall.
Det handlar om att lägga märke till.

London och New York.

London med familjen i februari och New York med Peter i maj. Satan i gatan,
SATAN I GATAN.
Jag fick resan till New York i julklapp/födelsedagspresent av världens bästa Peter. Känns sådär att jag inte har någonting liknande att erbjuda, det kanske får bli sprit och cigg istället, det tycker han om.

Tiden går så fort. Snart är vi inne i november månad. Snart är det 2010.
Hunden växer och blir kaxigare för var dag som går medan morsan krymper och klimakteriekärringsgnäller.
Livet rullar på och jag är glad.

Peter vs. Madonna

Peter och Johan är mina två bögar som jag styr och ställer över.
I vår värld existerar bara skratt, god mat och ett oändligt antal bag-in-box.

Bebis vs. Fisk

Skitstrumpa.

Idag har jag prismärkt och etiketterat tusen par skidstrumpor i färgerna grå/svart, blå/svart, orange/svart och röd/svart. Tur att storlekarna låg blandade i kartongerna, och tur att de lyckats med bedriften att inte märka storleken på förpackningen, TUR, för annars hade det ju tagit alldeles för kort tid att sortera och lägga in dem på lagret.
(Bör tillägga att jag trivs oerhört bra och har världens roligaste arbetskamrater).

Detta var nog det mest intressanta av det ointressanta jag kunde dela med mig av idag.
Livet lallar på och människor är fortfarande för fula och för dumma för sitt eget bästa. Anstränger de sig, eller är det bara medfött? Borde nog gräva lite djupare i det.

Mm.

Idag ska jag städa. Det går sådär. Det går faktiskt inte alls.
Jag vill ha en städerska som är snäll och jävligt gratis. Det finns många saker som egentligen borde vara gratis, vin till exempel, och skaldjur.

Min idol, Toby.

Toby Young och hans bok "How to Lose Friends and Alienate People" tinar upp min höstfrusna kropp dessa sista septemberdagar. Jag skrattar mig varm och önskar mig samma självironi i julklapp.

En redig kvinna.

Helgen spenderades i en gul villa några mil utanför Eskilstuna, mitt ute i ingenstans, jajamensan.
Kräftfiske i kvällssol, strutsar och får runt knuten, pussar på en glasveranda och en massa skratt gör mig lugn, och framför allt, oerhört glad.
Vi kokade rådjursskalle, käkade surströmming och sköt med älgstudsare.
Nu känner jag mig redo att bosätta mig under en tall ute i skogen.

Puss.

Min kropp är en sten och jag börjar inse att det här med att stå upp på två ben inte riktigt är min grej.

Ena ögat sover.

Snart förvandlas dagg till rimfrost och tiden tickticktackar iväg allt fortare trots att visarna flyttas bakåt.
Så många tankar och fingrarna vägrar att röra på sig.
Varför tar det bara stopp? Jag vill ju fortsätta i all oändlighet.
Uppgift 1: Bli sams med mina ord.

Skaffa dig ett liv.

Tusen pappersnäsdukar och skavsåret under näsan växer sig allt större.
Jag plöjer böcker och dricker saft.
Jag stalkar människor på communitys och önskar dem ett bättre liv.
Jag rannsakar mig själv och inser att jag kanske lever samma liv.
Jag rycker på axlarna och känner mig ganska nöjd med tillvaron, trots sjukdom och sängliggande, trots dramatik och tårar.

Höst.

Jag behövde tid för att låta det gro, tid för att låta det växa och krypa fram naturligt
Kanske är det höstens friska vindar och uppskattande solsken som väcker liv. Kanske är det septembers lugn och fridfullhet som bäddar in och ger trygghet. Vem vet. Det spelar egentligen ingen roll, det gror och det gör mig glad.

Jag ligger under täcket med tusen koppar kaffe skvalpandes i magen, näsan rinner, öronen tjuter och halsen rosslar som aldrig förr.
Jag ligger under täcket och iakttar byggarbetare på radhusets tak en bit bort. De går runt i t-shirt, kallt tänker jag, varmt tänker de.

Det är höst och jag är glad.

Månadsskifte.

Åtta blir nio och tänk vad glad jag blir om spärren bara lossas lite, lite och min vilja att göra det jag älskar mest av allt så sakta börjar komma tillbaka.
Tur eller otur att viljan som jag önskar återvända är samma vilja som har förmåga att frigöra? Jag bestämmer mig för att det är tur.

Friends.

Skratt och gråt under Way Out West i Göteborg.
Tur att det finns kärlek som läker sår.

Punkt.

Svårt att säga. Lätt att tänka.
Frågan är om det finns en fråga i allt det här.
Men vad spelar det för roll. Jag har ändå aldrig några svar. Jag har frågor. Men inte just nu, kanske imorgon.

Stöveltjuv!

Sätter mig på nattbussen och förbannar mina högklackade stövlar som verkar ha bestämt sig för att massakrera mina fötter. Går av vid min hållplats, sliter av mig stövlarna och tycker synd om mig själv. En grabb cyklar förbi, stannar och skjutsar mig på sin pakethållare ända fram till dörren. Sätter mig och tar en cigg. Ser att jag bara har en stövel.
Var är min andra stövel? Jag vill inte bara ha en stövel, jag vill ha två.
Jag har letat i två dagar utan resultat. JÄVLA FAN.
Den som har tagit min ena stövel ska ha stryk.

En ton, en röst, en slinga.

Jag funderar och tänker, plockar fram känslor och lägger tillbaka dem. Vrider och vänder för att hitta orsak, syfte, början och slut. Men ingenting.
Kan detta ingenting bero på att jag är ganska nöjd? Att här och nu faktiskt är här och nu. Att teori har satts i praktik. Att jag finns, kan, vill och orkar. Mm, så kanske det är..

Jag letar musik och njuter av vackra toner, röster, slingor. Hårt och mjukt, svalkande och värmande.
Det är en djungel, men att då och då hitta ett litet guldkorn får mig att vilja fortsätta på den i många gånger värdelösa stigen. För musik är glädje.

Kantarellräka.

Jag varvar kantareller med räkor och gosar in mig i min schäfervovves solvarma päls.
Ibland är livet väldigt fint, och jag vill bara ha mermermer.

Jag drunknar.

Tack solen, jag kommer drunkna i mitt eget svett. Och nej, jag klagar inte, jag bara konstaterar.

Idag betalade jag räkningar. Nej det gjorde jag inte, men jag försökte i alla fall. Jag ska göra ett nytt försök imorgon.
Jag har all tid i världen att gör absolut ingenting, vilket betyder att jag absolut inte kan lägga tid på att betala räkningar, städa, diska etc.
Nästa vecka har jag jättemycket att göra, då kan jag betala räkningar och städa. Inte nu.

Tänk vad fel.

Ibland gör man fel.
Ibland vill man bara så himla väl, men ändå blir varje steg ett snedsteg.
Mjuka ord ändrar helt plötsligt form, får hårda och vassa kanter, spottas ut och slår i ansiktet.
Man ser inga rätt, bara felfelfel. Ett misstag blir två, blir tre, blir fyra.
Det blev så fel. Det skulle ju inte bli fel.

Och det enda man kan göra är att be om ursäkt.

Sailing in a dreamboat.

Dagen har varit stilla, ibland alldeles för stilla, bara stegstegsteg och tickticktack.
Men jag vet också att jag behöver sådana dagar. Jag måste ha sådana dagar. Allting kan inte vara skratt och lek hela tiden, det låter naivt, kanske är det naivt, men ibland är det bara så himla lätt att tappa bort sig i all ledighet..

Slå sönder.

Min kropp klimakteriesympatiserar med morsan och jag måste säga att det känns sådär. Mm, sömnproblem och svett, mm gånger två.

För tillfället gör ledigheten mig rastlös. Jag är uttråkad och helst av allt vill jag bara sätta mig på ett tåg till Sthlm eller Göteborg. Kanske denna vecka, kanske nästa vecka, vi får se.

Nu ska jag slå sönder någonting billigt.

Cykelhat.

Jag hatar min cykel och min cykel hatar mig.

Om någon har ett tips på hur man tämjer sitt tvåhjuliga trampmonster så lyssnar jag mer än gärna.

Röyksopp i Slottsskogen.

Det blir dansdansdans, skratt och livemusik i Slottsskogen även denna sommar, ingen tvekan om det.

Röyksopp är bokade, jag applåderar och tackar så hemskt mycket.

Det luktar blöt hund.

Vissa dagar spelar knottrig hud och iskalla tår ingen roll.

Vissa dagar inser jag hur mycket jag faktiskt värdesätter de där små, små sakerna i vardagen, de där små, små sakerna som man så ofta bara låter passera förbi utan att riktigt känna efter. Jag är där jag vill vara, där jag aldrig trodde att jag skulle vara. Jag känner mig tillfreds med mig själv, ja jävlar, tillfreds.

Samla kraft.

Jag kommer inte igång och jag vet inte varför. Det finns inte därdärdär jag vill att det ska vara.
Prestationsångesten förstör, som vanligt.
Igår tog jag en lördagskväll utan vänner, utan dans, utan musik, utan alkohol och utan skratt.
En välbehövlig paus för att plåstra om mig själv efter tre veckors intensivt flängande.
Jag har nog aldrig haft så roligt i hela mitt liv, men jag känner också att jag behöver landa och reflektera lite. Skratta lite åt bilder, ha lite vardag, samla lite kraft så att jag kan fortsätta njuta av sommaren och göra precis det jag vill.

Mamma, pappa, lillebror och hund kom hem igår, jag har saknat dem.
Tänk va lite distans kan göra.

Krig.

Äntligen har startskottet avfyrats och kriget i skogen inletts.

Att plocka svamp är ingen barnlek, att plocka svamp är en kamp, en kamp mellan mig och tusen åderbråckstanter.

Jag har min schäfer, jag har min svampkniv, fina månader väntar.

Puss&Kram.

Back in business.

Jag ger Arvikafestivalen tusen tummar upp och applåderar århundradets bästa festivalgäng:

Faster Linda, Magnus, Anders, Valle, Betty, Lisa, Maja, Gyllen, Matte, Tomas, Mange, Maria, Gittan, Ann, Ulle och Tore.

Jag bugar, bockar och tackar, jag har nog aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv.

Fem dagar.

Jag har haft fem underbara dagar i Göteborg.
Fem dagar tillsammans med världens bästa vänner svettandes i solen med 6 liter sangria.
Fem dagar skrattandes, gråtandes, kramandes på en balkong, på en gräsmatta, på en bänk i göteborgsnatten.
Fem dagar och oj vad livet känns lätt.

Tre. Två. Ett.

Sommarlov på hjärnkontoret och en matt desperation över min oförmåga att skriftligen uttrycka någonting över huvud taget.
Jag har aldrig varit speciellt raffinerad i mitt komponerande av ord, snarare tvärt om.
Just nu handlar det inte om att förfina en text, försöka hitta små enstaka ord som nålar fast känslan precis därdärdär. Just nu handlar det om att jag saknar en bas, saknar en utgångspunkt som automatiskt får mig att spåna och faktiskt vilja formulera mig.
Jag vet inte vad det beror på, det enda jag vet är att jag saknar det.

Paus.

Livet lallar på bra. Glädje och fina känslor i magen, en strålande sol och pyttesmå kantareller i skogen.
På torsdag tar jag sommarlov och sätter mig på ett tåg, eventuellt i en bil, tillsammans med mina fina vänner för att spendera helgen i Göteborg.
Avstamp i väst och sommaren är min.

Blomsterkrans.

Jag har spenderat många av mina somrar i en stuga på landet.

Det var somrar med jordgubbsplockande, midsommardansande, kvällsdopp, sommarkatter och allting annat som låter sådär utnött och klyschigt. Men jag älskade mina somrar, jag älskade att vara fem år och sitta på stentrappan och äta jordgubbar och grädde, jag älskade att stå på en brygga tillsammans med min pappa på kvällskvisten med ett metspö i händerna fokuserandes på det vitröda flötet samtidigt som myggorna inade runt omkring oss.

Jag har så många fina sommarminnen, minnen som gör mig glad, minnen som jag aldrig kommer förtränga.

Plingelipling.

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om cykelringklockor.
Känner dock att den sena timmen får mig att börja ifrågasätta mitt val och min förmåga att beröra ämnet på ett sätt som är något sånär läsbart. Jag måste helt enkelt samla lite kraft för att orka diskutera plingeliplingskiten.

Familjen midsommarfirar sig själva i Lidköping hemma hos bästa Kerstin.
Själv sitter jag här och tycker lite småsynd om mig själv, räkfrossar och glor på humorklipp.
Jag har bestämt att jag ska skaffa mig en vinkällare och en räkkällare när jag blir stor, vill du finansiera det hela är det bara att hojta till.

Onsdag.

Skrattdöden.

Skratta är det bästa som finns.
Jag hoppas att jag skrattar mig till döds när jag är 100 år gammal.

Måndag betyder ny vecka, betyder sju oanvända dagar. Sju dagar som jag hoppas bjuder på sol, skratt och lek med nära och kära.
Jag suddar bort de krampaktiga förväntningarna på midsommarfirande och ställer mig helt neutral, inga plus, inga minus.

Lite måndagsglädje med andra ord.
Puss och kram.

Lördagsmusik.

Sounds lovely.

Snickelisnack.

Jag känner mig slö och tom på ord.
Jag känner mig glad och full av positiva känslor.
Det är inte riktigt min grej att tvinga fram intetsägande ord som bildar osammanhängande meningar i ett försök att tillfredsställa.. ja, vem?
Jag känner inte riktigt för att fylla mina rader med själlösa ord rörande vad jag har på mig, vad jag har ätit, vad jag har shoppat och sedan i ett desperat försök att liva upp det hela lägga till tusen smileys.
Men alla får självklart göra på sitt sätt.
Mitt sätt är varken bättre eller sämre än andras. Det är bara mitt sätt..

Men visst, jag gör ett försök.
Idag har jag på mig fleecebyxor och en röd hood som jag har spillt yoghurt på.
Idag har jag ätit en äggmacka med kaviar och ska snart göra en balja stuvade makaroner och dränka dem i ketchup.
Det senaste jag shoppade var tre paket cigg och två flaskor vin.

Klart.

Bli frisk.

Tung luft tynger mina ögonlock.
Jag vill att himlen ska öppna sig, att regnet ska vräka ner i tio minuter för att sedan plötsligt avta.
Sommarregn gör luften frisk, gör marken frisk, gör mig frisk.

Slemhjärna.

Kan inte någon bara ta en stor jävla sug och suga ut allt snor ur min hjärna?
Tre veckor och jag är fortfarande lika inbakad i slem.
Det spelar ingen roll vad jag stoppar in i käften, allt smakar likadant.
Men inget gnäll, pirr i magen får mig att uthärda det hela. Se så positiv.

Lite äldre.

Lillebror är på niornas avslutningsbal.
Kritstrecksrandig kavaj, vit skjorta, svarta stuprör och ett par converse från Paris.

Lillebror är stor och jag hinner inte med.

Tänk när jag gick i årskurs 9, då existerade jag knappt.

Jag har min lillebror att tacka för väldigt mycket.

Student.

I fredags tog Johan studenten.

Skumpa och smörgåstårta, kramar och skratt.

En underbar dag med underbara människor.

Marknadsafton.

Hysteriska kärringar med hysteriska barnvagnar som köper donuts av hysteriska donutsmän.
Försäljaren log menande, la sin arm över mina axlar och kallade mig gumman.
Nu sitter jag här med ett mobilt bredband och en sprillans ny mobil.
Planen var att köpa ett par nya jeans, det gick ju bra. Kanske har jag råd om 24 månader.

Plusminusnoll.

Ibland är det svårt att klä känslor i ord.
Det finns stunder då jag tycker att jag lyckas något sånär, stunder då jag finns i orden lika mycket som orden finns i mig.
Kanske handlar det bara om att jag för tillfället står på hela foten, inget balanserande på tår eller hälar.
Kanske befinner jag mig i ett jämviktstillstånd.
Plusminusnoll.

Balans handlar om gråskala.
Ingenting annat.

PURE LOVE.

Muse.

Dagens bästa nyhet (bortsett från det faktum att det förmodligen kommer regna under hela Sweden Rock) är utan tvekan att den brittiska trion Muse gästar Sthlm i höst.

Jag vill dit.

Åk med mig.

Hovet den 24 oktober.

Klimakteriemusik.

Rensar skallen med gammalt godis och känner att jag börjar skrumpna ihop av värmen.
Fabriken som producerade fram mig lär ju ha haft en jävligt kass dag med tanke på hur jag är konstruerad. Klimakteriebesvär vid 20 års ålder, tack och på återseende.
Jag klagar inte på värmen, jag klagar på fabriken.

Ultravox - Hymn
Neneh Cherry - Buffalo Stance
No Doubt - Spiderweb
The Stanglers - Golden Brown
White Town - Your Woman

Lördag.

En väldigt fin lördag som bjöd på mycket sol, värme, musik, vänner och skratt.
När jag trampade hemåt vid 05.00 gjorde det ingenting att jag glömt jackan hemma på köksbordet. Det är sista helgen i maj, sommarens första dagar, det finns ingen plats för jackor.

Bollskalle.

Dagisbarn på gräsmattan.

Ett gosedjur i käften och en volleyboll på skallen, det kan inte bli mycket bättre.

Enjoy the silence.

Ibland finns det ingenting att säga. Ibland gör man bättre i att bara vara tyst.
Det spelar ingen roll vilka ord man väljer, om man väljer att sympatisera, om man väljer att ifrågasätta. Alla sorters ord triggar.
Varför försöka kommunicera när personen i fråga vägrar att lyssna?
Ord är ibland överflödiga.
Det känns konstigt att säga, jag älskar ord, men jag tror att det är så.
I sådana situationer räcker det med att bara finnas tills, stå bredvid, vara en fast punkt.
En fast punkt som sitter inne med vetskapen om att vi alla har varit där och att ingenting varar för evigt..

Bara..

Jag kan inte riktigt greppa mina tankar, funderingar, känslor.
Det är vindstilla och jag känner mig bekväm.
Inget som pockar på, inget som gnager.
Inget kaos, inga kollisioner.
Bara väldigt lugnt och stillsamt.

Festivallängtan.

Jag festivalpeppar.

Jag kan inte låta bli.

Festivalyra, ljummet tetravin, livemusik i slänten, trasiga solstolar, kyliga nätter, varma dagar.

Oh, du kära Arvikafestival, jag har inte svikit dig hittills, jag sviker dig inte i år heller.