Plattfotade Hanna.

Jag har äntligen kommit fram till att jag är plattfot, eller rättare sagt, en kollega påpekade det för mig idag. Hurra, tur att det bara tog 21 år innan jag insåg det. Tänker för övrigt stryka ordet "äntligen" och ersätta det med ett fett tyvärr. Fötterna förstör min rygg, det är därför jag går som en kratta. Helt värdelöst. Att vara 20 år och ha en kropp likt en sjuttioåring känns sådär.
Nu ska jag först och främst acceptera att jag är vanskapt, och sedan lägga all min kraft på att bli 2000-talets Quasimodo.Att ägna 60 år åt att stå och plinga lite snyggt i någon kyrka kanske inte är helt fel, eller jo, men förmodligen är det mitt enda alternativ om jag vill överleva denna värld. Det bästa vore ju om dagens Quasimodo istället för att luffa runt i en kyrka kunde få stå på någon schysst krog och ringa i klockan när det är dags för sista beställningen. Otroligt bra förslag om jag får säga det själv, och väldigt i tiden.

Nu ska jag lägga mig och gråta till soundtracket till Landet För Länge Sedan.