Tre. Två. Ett.

Sommarlov på hjärnkontoret och en matt desperation över min oförmåga att skriftligen uttrycka någonting över huvud taget.
Jag har aldrig varit speciellt raffinerad i mitt komponerande av ord, snarare tvärt om.
Just nu handlar det inte om att förfina en text, försöka hitta små enstaka ord som nålar fast känslan precis därdärdär. Just nu handlar det om att jag saknar en bas, saknar en utgångspunkt som automatiskt får mig att spåna och faktiskt vilja formulera mig.
Jag vet inte vad det beror på, det enda jag vet är att jag saknar det.