Att konstant befinna sig i en hiss gör mig utmattad. Jag trycker ner mig till källarvåningen och bara sitter och väntar på att någon ska trycka upp mig igen. I takt med att minuterna i källaren förvandlas till timmar, samlas ihop och blir till dagar vittrar min omdömesförmåga sönder och försvinner ut genom det lillalilla fönstret som jag älskar att hata.
Jag gråter och det är skönt. Det gör mig trött, men jag kan inte sova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar