Chris Martins händer.

Igår gick tåget mot Sthlm.
Nu sitter jag i min säng och känner mig en aning sliten.
Intryck i mängder, nya människor, nya platser, nya vänner.
Är för tillfället relativt fåordig och tänker därför hålla mig kort i väntan på bättre tider.
Konserten var omtumlande, och faktiskt något av det bästa jag sett.
Tusentals människor i en stor vit boll med en körsång som nästan sätter hela byggnaden i rullning.
Om man från denna punkt backar tillbaks en timme så står jag och min käre vän i ett litet rum och väntar på att de fyra killar som snart äntra scenen först ska komma in och träffa oss.
Det är väl lite nu i efterhand jag inser storheten av det hela, eller nej det gör jag inte, kanske kommer med tiden.
Chris Martin har i alla fall jättestora händer, eller så är mina väldigt små.
Det bästa är att jag fortfarande inte har den blekaste om hur jag vann biljetterna.
Jag sa till EMI-folket att det inte var mitt fel i alla fall, det är det ju aldrig, de bara skrattade.