Hjärndöd.

Mitt huvud känns för tillfället som en urholkad stubbe, eller varför inte en ballong upplåst av någon med riktig kass andedräkt. Om det nu mot all förmodan existerar en hjärna någonstans inuti denna skamfilade kropp så antar jag att den är skrämmande lik ett ofantligt ökenlandskap. Min förmåga att åstadkomma någonting annat än meningar i osämja som bildar diffusa motiv tycks ha kommit på avvägar.
Jag sörjer, men hoppas självklart på bättre tider.