Trying hard to speak.

Denna helg valde att ge mina tankar och känslor det utrymme som de förtjänar.
Jag satte ord på dem i ett försök att få någon annan att förstå, eller kanske inte förstå.. mest bara lyssna.
Jag är inte där jag vill vara..
På ett sätt trodde jag nog aldrig att jag skulle komma såhär långt som jag har gjort heller.
Jag trodde aldrig att jag skulle orka, jag trodde aldrig att jag skulle förmå mig att känna, tänka, leva igen. Men det gör jag, och det gör mig så glad.
Rastlösheten blir allt påtagligare dag för dag, och jag låter den faktiskt ta plats.
Jag har en längtan, och jag vet att jag kan.